Personlig Utveckling Nu

Personlig utveckling för ett älskvärt liv

Personlig utveckling (livet) behöver inte vara/kännas så jäkla komplicerat

Det finns en relativt stor risk med att hålla på med något som personlig utveckling. 

Med personlig utveckling menar jag att i någon form medvetet sätta sig ned och dissikera oss själva/vårt liv i helhet, och kolla på de olika komponenterna för att se vart vi kan justera något för det bättre.

Risken är att det är lätt att tro att allt är, och behöver vara, så jäkla komplicerat. 

För vi kollar ju på varje komponent med förstoringsglas, på ett sätt. 

Vi tar upp komponenten som är ”mindset” och kollar på den – hmm, vad är ett mindset? Finns det ett ”rätt” mindset? Om det finns ett ”rätt” mindset, är detta mindset rätt i alla situationer? Om nej, vad är rätt i de andra situationerna, och hur kan vi urskilja dessa situationer? 

Vi tar upp komponenten som är ”planering” och kollar på den – hmm, hur långt framåt borde vi planera? Hur borde vi planera? Dagslistor? 5-årsmål? Borde vi ens planera – tänk om vi rutar in oss själva i något vi snart kanske växer ifrån? 

Vi tar upp komponenten som är ”närvaro” – hmm, vad är egentligen att vara närvarande? Hur kan vi bli närvarande? Eller är vi kanske alltid närvarande? Eller är vi kanske alltid närvarande, men att vi måste inse att vi är det för att skörda dess fördelar? 

Poängen är att komponenterna i personlig utveckling – rättare sagt, komponenterna i livet, vilket personlig utveckling väl är en återspegling av – är sååå många. Ändlösa.

Och lever vi våra liv med huvudet neddykt i förstoringsglaset, fast i analysen av dessa komponenter, är det lätt att trassla in sig i detaljerna.

Till slut känns det inte så avlägset att bara rynka på ögonbrynen, kännandes att ”Fasen, det här är ju överväldigande komplicerat.”

Nej! Nein nein nein. 

När vi känner att detta är överväldigande komplicerat har vi, tror jag, låtit MEDLEN (analys och justering av de komponenterna) överskugga ÄNDAMÅLET (varför vi analyserar och justerar komponenterna).

För varför gör vi det egentligen? Vad är vi ute efter med allt detta?

Är det inte helt enkelt så… att vi gör det för att må bra? … och hjälpa andra må bra? 

Ahhhh… Det hela kanske inte behöver vara – eller kännas – så komplicerat, trots allt? 


P.S. Detta sagt, det blir nog jobbigt om vi går runt och förväntar oss att alla komponenter i personlig utveckling/livet ska vara överdrivet simpla. Alltså, bara för att helheten inte behöver vara så komplicerad – det handlar väl i slutändan om att må bra och göra bra för andra – innebär det inte att komponenterna inte är komplexa.

Inte sällan FINNS det många faktorer att ta hänsyn till. Saker och ting ÄR inte alltid helt svartvita. Men har vi kontakt med det mer okomplicerade ändamål med det hela (samt kommer till ro med realiteten att saker faktiskt kan vara komplexa) trasslar vi inte in oss lika lätt i det.  😎

Föreställ dig att du fortfarande har denna ovana om 10 år

Vi har alla dåliga vanor. Laster. Jag har bland annat en tendens att knäcka nacken och ryggen överdrivet, frossa godis (choklad och lakrits, mmmmm) och prokrastinera viktigt arbete med sociala medier och smågöra.

Och ja, absolut – vi är människor. Ingen är perfekt. Vi är inte fyrkantiga robotar som nyttomaximerar deluxe och aldrig gör något odygdigt. (Det vore kanske ganska trist ändå?)

Men vi vet att vissa saker stjälper oss. Vi VET det. Till exempel mitt prokrastinerande. Jag vet att det inte ger någonting. Att det i princip enbart är skit. Tid och energi rakt ner i toan. Vips. Borta.

Och när vi gör dessa saker är det lockande att tänka ”Jamen någon dag kommer det klicka och så löser det sig. Någon dag får jag en eld under rumpan, och DÅ.”

I dessa lägen, låt mig referera till en tanke  som bloggaren Luke Eilers sade häromdagen: Föreställ dig att du om 10 år fortfarande är fast i denna dåliga vana.

”Nej men aldrig i livet” tänker vi. ”10 år till av denna last? Hell no! Jag vet bättre än så.” Men så försummar vi en viktig sak…. För att vi om 10 år inte ska vara fast i denna ovana krävs det att vi under en ”idag” sätter ned foten och bestämmer oss för att sluta.

Det kan vara idag’et som är idag. Det kan vara idag’et som är om 4 månader. Det kan vara idag’et som är om 3 år och 2 dagar. Det kan vara idag’et som är om 10 år.

Min poäng är att den där ”någon dag” då det ”kommer klicka och så löser det sig” aldrig kommer. Allt som kommer är en massa ”idag.”

Så, i princip, om vi inte sätter ned foten gentemot ovanan idag, VARFÖR skulle vi då magiskt göra det om 10 år, eller under en annan ”idag” påväg dit? Det är ju samma ”idag” vi står inför nu som då, inte sant?

Formulerat annorlunda, vi kommer om 10 år fortfarande vara fast i denna ovana om vi inte under en ”idag” bestämmer oss för att göra en skillnad.

Låt oss aldrig försöka lura oss själva i att ”någon dag” kommer. Allt vi har framför oss, och allt vi har att jobba med, är en massa ”idag.”

Men låt oss heller aldrig försöka lura oss själva i att tro att vi behöver en ”någon dag” för att göra det vi vill göra. ”Idag” förser oss med all råmaterial vi kan tänkas behöva. 😎💣💥


PS. Självfallet gäller detta inte bara de kassa saker vi vill sluta göra men även de bra saker vi vill börja göra. Om vi aldrig under en ”idag” tar tjuren vid hornen kan vi nog inte räkna med annat än att även de saker vi ”absolut ser oss själva görandes någon dag” om 10 år fortfarande är ogjorda.

Slutligen, självfallet minskar vissa ovanor gradvis, eller av sig själva. En dag kanske vi till exempel märker att vi inte längre behöver 16 koppar kaffe för att klara av dagen. Vidare kan även yttre förhållanden ändras. Men i ett försök att istället fokusera på det som ligger i vår mer direkta kontroll (beslutsfattande) valde jag att ej inkludera detta i inlägget. (Detsamma kan nog även appliceras på att börja göra bra saker; vi kan säkerligen även här ”glida in på dem” utan att en dag ha fattat ett konkret beslut om att börja göra dem, men det känns långsökt att i längden räkna med detta mer sporadiska glidande om vi söker konsekventa resultat.)