Det är lätt att vi fokuserar på livets motvindar. Vi verkar liksom per automatik rikta en majoritet av vårt fokus på de saker som bra beskrivs av det engelska ordet ”struggle.” Vi fokuserar på morgondagens samtal med chefen, på hur idag är lite tidspressat, att vi måste klippa gräsmattan och plocka ur diskmaskinen lite senare, och allt däremellan.

Det är de saker, stora som små, som känns som lite av en kamp. Inte en stor kamp, inte ett krig, men de saker som är lite mödosamma. Som att vi går i motvind.

Och det är logiskt att vi gör det. För vilket djur överlever längst på savannen – djuret som vilar på lagrarna, lutar sig tillbaka och fokuserar på hur fantastiskt livet är, eller djuret som går runt på tårna, alltid i jakt efter de mindre fantastiska faror som kan komma att förgöra det? Vi snackar självbevarelsedrift.

Detta är inte samma sak som att säga att vi konstant går runt och känner att livet är pest och pina. Det är för uttryckligt, för medvetet. Det jag pratar om är mer subtilt. Det är ett subtilt, ofta omedvetet, automatiskt, oifrågasatt fokus på livets ”meh,” ”ugh,” och ”…”. Och i och med att en majoritet av vårt fokus ibland verkar gå åt dessa motvindar, blir det därmed lätt att livet i helhet uppfattas som en enda stor motvind. En stor samling struggles på rad.

Vafan! Så ska det ju inte vara. De flesta av oss lever ju inte ens längre på savannen. Så vad har vi att förlora på att släppa lite på det hårda taget vi håller om livets faror, och släppa in lite av livets mer fantastiska saker i vårt synfält?

Detta är inte synonymt med att förneka att det finns en hel del saker som de facto behövs handskas med, och att detta ofta kräver lite ansträngning. Det handlar helt enkelt om att medvetet lätta lite på SYNEN av livet som en motvind, och istället – samtidigt som vi handskas med det som behövs handskas med – komma i kontakt med varför vi ens väljer att delta i detta liv från första början: För att det är nice!

Det ska ju vara nice att leva. Det ska ju vara ”över 0”; över neutralt; positivt. Varför annars har vi valt – och fortsätter välja – att fortsätta leva? Och grejen är att det är nice! Det är fruktansvärt nice, men bara om vi själva låter det vara nice. Nyckelorden i den meningen är ”vi själva”; din personliga Överlevnadsmaskin X2000 mellan öronen heter vad den heter (och inte Glädjemaskin X2000) för en anledning.

Så istället för att fokusera på vårt samtal med chefen imorgon, låt oss fokusera på hur nice det är att vi faktiskt har ett jobb och har turen att bo i ett sådant välbärgat land. Istället för dagens tidspress, hur nice det är att få dem sakerna gjorda och hur nice kvällens middag kommer vara. Våra handlingar är desamma – sakerna görs – men vi skiftar vårt fokus under handlandets gång.

Livet är att njutas av. Av dig och av andra. Det är så fruktansvärt ovärt att låta det överskuggas av ett nästintill ensidigt fokus på småskit.