“We are very good at preparing to live, but not very good at living.”
– Thich Nhat Hanh, Peace Is Every Step

Det blir väldigt lätt att jag börjar göra det jag gör för att kunna gå vidare och göra nästa sak. Jag sugs in i en sorts trans, en subtil och tystlåten trans som gör att jag alltid blickar framåt. Det knepiga med denna trans är att den, per definition, aldrig tillåter dig att anlända.

Ta en vanlig dag som exempel: Vi äter frukost för att kunna gå vidare till att göra oss iordning. Väl framför spegeln gör vi oss iordning för att kunna åka. Väl framför ratten åker vi för att komma fram. Väl framme gör vi en arbetssyssla för att gå vidare till nästa. När denna ”nästa” syssla äntligen motsvarar dagens sista syssla gör vi den för att kunna packa ihop och åka hem igen. Väl framför ratten åker vi för att komma hem. Väl hemma lagar vi mat för att få en färdig måltid på bordet. Och så fortsätter det. Vi – åtminstone jag – är så extremt ofta ett steg före. Ett. Steg. Före.

Om vi alltid är ett steg före, är det verkligen konstigt att denna oförmåga att göra det vi vill göra kvarstår när vi sedan gör det som vi förut ville göra? Om vi skjuter upp fokuset från det vi gör nu, vad hindrar oss från att skjuta upp fokuset från det vi gör härnäst? Låt oss säga att vi tar hand om disken efter maten, och blickar framåt mot den där härliga skålen glass vi ska äta efteråt. När vi väl sedan sitter med glasskålen i handen, är det verkligen konstigt att vi sätts på autopilot och slevar för att tömma skålen istället för att njuta av varje sked?

Jag tror att det är en muskel, som stärks desto mer vi använder den. Muskeln att faktiskt göra det vi gör, för görandets skull – utan att detta görande bara agerar som ett trappsteg till nästa görande, vilket i sin tur agerar som ett trappsteg till nästa görande, repeterat i evighet.

Det är en skrämmande tanke när vi tar den till sin spets: Fastnar vi i denna trans ofta nog och länge nog, hur många av våra aktiviteter var i slutändan inte mycket mer än trappsteg till nästkommande aktiviteter, utan mycket eget värde?