Tanke: Det är lätt att ibland ifrågasätta balansen mellan personlig utveckling och att vara sig själv.

Vart går gränsen egentligen? Om vi till exempel vanligtvis pratar massor när vi är med andra, men en dag läser att det kan vara klokt att spetsa öronen lite mer, riskerar vi då att ge upp vårt autentiska jag? Om vi vanligtvis är tystlåtna, men en vacker som denna provar på rådet att vara lite mer på hugget, lite mer showbusiness, ger vi upp vårt autentiska jag?

Kanske ibland; kanske ibland inte. Jag vet inte. Jag vet inte heller om det finns ett ”autentiskt jag.” Men, behöver detta spela någon större roll?

Skänk en tanke åt dessa ”egenskaper”:

  • Värdighet – Känslan av att du är tillräcklig, att du är bra nog
  • Självförtroende – Att du tror på din förmåga att prestera bra
  • Självkänsla – Att du har en bra bild av dig själv
  • Att inte ta sig själv på för stort allvar 

Är inte detta egenskaper som kan förhöja vem som helst, oavsett vad personen i fråga vill förhöja? Oavsett vem och hur personen är?

Säkerligen finns det fler egenskaper än de listade ovan. Men poängen är att egenskaper som dessa kanske agerar lite som steroider när det gäller att leva autentiskt. Personlig utveckling och att vara sig själv passar då, med andra ord, som handen i handsken.

Food for thought.  😎