Tanke: Om vi går in lite på de existentiella frågorna: Precis som att världen inte är skyldig oss någonting, tror jag inte att vi är skyldiga världen någonting. Födseln var inget lån vi tog med ränta på. Det bara skedde för oss, lite av slumpen liksom. Och vi har valt att fortsätta ta del av den slumpen.

Följaktligen är det inte överdrivet långsökt att dra slutsatsen att vi – inom ramen av det som är lagligt och fysiskt möjligt – i princip skulle kunna göra vad vi vill. Förutsatt att vi täckte våra basala behov skulle vi teoretiskt sätt kunna sälja allt vi äger och åka runt världen på en cykel – livet ut. Vi skulle också kunna göra det motsatta och sitta hemma i skuggan, all day every day, och läsa böcker. Älskar vi att bowla skulle vi även kunna bowla dagarna i ända. Inga motsättningar. Ingen ränta.

Men det finns en sak som ställer sig upp och höjer på handen mot detta hundraprocentigt klausul- och räntefria ”vad vi vill.” En sak som säger ”Nja…”

Och den saken är, precis som du säkert har listat ut, att hjälpa andra. Inte för att det är en del av kontraktet på vårt lån, men för att vi som har lyxen av att kunna göra vad vi vill känner till att många andra inte har denna samma lyx – även om vi inte alltid tänker på det medvetet.

Till tanken: Här är det, i alla fall för mig, lätt att fastna i tron om att dessa två ting – jag kan göra vad jag vill; alla borde ha samma möjlighet som jag – utgör ett nollsummespel. Alltså att varje sekund vi lägger på att fokusera på den ena är en sekund som går bort från den andra; du kan bara göra en åt gången; det är varken eller, även om du kan skifta mellan de två aktiviteterna med tiden.

Men är det verkligen ett nollsummespel? Några av världens stora filantroper blev just filantroper som ett resultat av att de följde deras intressen, av att de fokuserade på att göra det de ville göra. Tänk Bill Gates och hans intresse för datorer. Och, å andra sidan, många av de som fokuserar mest på att ge möjligheter i livet till andra är de som mår som bäst själva. (Och vad är poängen med att fullt utöva vår rätt att göra det vi vill göra om inte för att må bra?)

Poängen är att de två polerna nog är mer sammanvävda än vi ofta tror. De kanske inte är motpoler, trots allt. Och det kanske till stor del handlar om en blind tilltro i att de inte är det för att vi ska låta oss själva fokusera på det vi innerligt vill fokusera på – ett fokus som nästan paradoxalt sedan tillåter oss att känna sötman av båda sidorna. 😎