Personlig Utveckling Nu

Personlig utveckling för ett älskvärt liv

Alexander Bard – Vad som händer när man gnäller

Jag ger över micen till Alexander Bard, när han intervjuades av Kristoffer Triumf i podcasten Värvet:

”Det kommer vara det enda du pratar om, det enda du tänker på. Du kommer vräka det på din omgivning. Och du kommer då projicera ett moraliserande på din omgivning – att de ska tycka synd om dig för att du är ett offer.

Ja, då kommer de kanske tycka synd om dig för att de inte vågar eller pallar göra något annat. Men de kommer fly från dig så fort de bara kan, för att offret är det osexigaste som finns. Det obehagligaste som finns. Det är väl ingen människa som vill sova bredvid ett offer om nätterna. Det är ju vidrigt. 

Och Nietzsche försökte förklara det ingående: Den som sätter på sig offerkoftan, den som tillåter sig själv att vara bitter på livet, har själv inte ens fattat hur livet fungerar. Och svaret på det, sade Nietzsche, var att älska ödet. Det vill säga att varje ögonblick sätta sig ned och acceptera tillvaron exakt som den är.

Allting som har hänt har de facto hänt. Det går inte att ändra. Acceptera det, inklusive acceptera dig själv. Det är vad självkärlek är: att acceptera sig själv. Och inte känna någonting; bara acceptera.

Och när du har accepterat allting som har hänt fram tills nu, då finns det inget utrymme för dig att göra dig till offer. Då måste du förhålla dig till historien och det som har hänt. Och utifrån det blir du tvungen att se de möjligheter du i sådana fall har från det ögonblicket och framåt. Och de möjligheterna är de grejerna du har att gambla med. Det är vad du har att göra någonting av. Och då får du sätta igång att göra det i sådana fall. 

Istället för att säga att ‘Om bara världen hade vart annorlunda. Om bara det här och det här hade hänt. Då hade bla blabla.’ Det där är ett argument som alltid ska underkännas i alla debatter.

För det är bara en självupptagen, narcissistisk person som har utnämnt sig själv till offer som tillåter sig själv att sitta och säga, ‘Om det och det hade hänt så hade världen vart annorlunda.’ Men det hände ju inte! Så det är alltså ointressant. Det hjälper ingen.

Och du gör dig själv till en extremt avtändande, osexig, hemsk person som vi alla andra kommer fly ifrån så fort vi får chansen, för det finns fan inget spännande med människan som sitter på en bar, super sig full och gör sig själv till offer. Det är den sista man vill ligga med.” ☀️
– Alexander Bard

När vi fastnar i att göra saker för att kunna gå vidare till nästa sak, och målsnöret alltid är bortom räckhåll

“We are very good at preparing to live, but not very good at living.”
– Thich Nhat Hanh, Peace Is Every Step

Det blir väldigt lätt att jag börjar göra det jag gör för att kunna gå vidare och göra nästa sak. Jag sugs in i en sorts trans, en subtil och tystlåten trans som gör att jag alltid blickar framåt. Det knepiga med denna trans är att den, per definition, aldrig tillåter dig att anlända.

Ta en vanlig dag som exempel: Vi äter frukost för att kunna gå vidare till att göra oss iordning. Väl framför spegeln gör vi oss iordning för att kunna åka. Väl framför ratten åker vi för att komma fram. Väl framme gör vi en arbetssyssla för att gå vidare till nästa. När denna ”nästa” syssla äntligen motsvarar dagens sista syssla gör vi den för att kunna packa ihop och åka hem igen. Väl framför ratten åker vi för att komma hem. Väl hemma lagar vi mat för att få en färdig måltid på bordet. Och så fortsätter det. Vi – åtminstone jag – är så extremt ofta ett steg före. Ett. Steg. Före.

Om vi alltid är ett steg före, är det verkligen konstigt att denna oförmåga att göra det vi vill göra kvarstår när vi sedan gör det som vi förut ville göra? Om vi skjuter upp fokuset från det vi gör nu, vad hindrar oss från att skjuta upp fokuset från det vi gör härnäst? Låt oss säga att vi tar hand om disken efter maten, och blickar framåt mot den där härliga skålen glass vi ska äta efteråt. När vi väl sedan sitter med glasskålen i handen, är det verkligen konstigt att vi sätts på autopilot och slevar för att tömma skålen istället för att njuta av varje sked?

Jag tror att det är en muskel, som stärks desto mer vi använder den. Muskeln att faktiskt göra det vi gör, för görandets skull – utan att detta görande bara agerar som ett trappsteg till nästa görande, vilket i sin tur agerar som ett trappsteg till nästa görande, repeterat i evighet.

Det är en skrämmande tanke när vi tar den till sin spets: Fastnar vi i denna trans ofta nog och länge nog, hur många av våra aktiviteter var i slutändan inte mycket mer än trappsteg till nästkommande aktiviteter, utan mycket eget värde?