Tanke: När vi mår lite skitigt och vill ta oss ur denna skit har vi två val: Antingen kan vi handskas med att förändra skiten i sig, eller så kan vi ändra vårt förhållningssätt till skiten. Ofta är det inte en överdrivet dum idé att förändra skiten i sig – det vill säga att förändra våra kassa känslor, tankar, inre sensationer, och så vidare – men jag tror att vi (läs: jag) ofta försummar och undervärderar ett ökat fokus på vårt förhållningssätt.

Det jag menar med vårt förhållningssätt är inte hur vi ser på händelser (fastän jag tror att det finns värde i att göra det också). Att göra detta tror jag är att fortfarande agera på nivån av förändring: Genom att ändra på ditt förhållningssätt till händelse X så skiftar du på de känslor, tankar och sensationer som händelse X har givit upphov till inom dig. Åter igen, nyckelorden här är att det fortfarande handlar om en förändring av skiten i sig.

Det jag menar är att vi istället fokuserar på vårt förhållningssätt till skiten i sig genom att vi låter skiten vara där. Vi låter de kassa känslorna vara kassa, de yrande tankarna vara yrande, de oroliga sensationerna vara oroliga.

Se på det som en riktigt härlig tavla med en vacker ram runt sig. Satsar du på en förändring, gör du en justering av målningen. Du tar upp din pensel och din palett, drar dina penseldrag och gör den vackrare – du gör saker som gör att du mår bättre, saker som gör att det du känner förbättras. Satsar du å andra sidan på att istället fokusera på ditt förhållningssätt så förändrar du inte målningen i sig – de kassa känslorna är kvar – men antar istället rollen av ramen.

Ofta tror jag det sanna lidandet ligger i att vi kämpar emot det som är. Vi pressar. Vi krystar. Vi är i konflikt. Och ofta när vi talar om detta är det lockande att tro att detta ”är” som vi kämpar emot bara handlar om externa händelser. Men sanningen, i alla fall i mitt liv, pekar mer och mer på att det främst är ett kämpande gentemot våra interna händelser. Det är ett kämpande gentemot skiten i sig. Det är ett fruktansvärt pressande mot skiten i ett försök att få bort och förändra det. Motvind. Uppförsbacke.

Vad händer om vi bara släpper taget och låta skiten vara lite skit? Du kan fortfarande förändra på skiten i sig om du så behagar, men att först ta ett steg tillbaka och bara släppa taget… bara känna att det kan få vara lite skitigt… wow. Vilken befrielse.