Tanke: När vi umgås med samma människor under en lång tidsperiod börjar vi till stor del agera inom ett särskilt mönster: Hur vi ser på vår roll i förhållandet, hur vi tänker oss att andra förväntar sig att vi ska vara och vad vi ska göra. På samma femma börjar dessa personer ”döma” oss (inte nödvändigtvis på ett negativt sätt) enligt ett särskilt mönster, enligt en särskild ram: Hur de ser på oss och vad de förväntar sig av oss.

Därmed, om vi har byggt upp ett skifte i vår personlighet kanske detta ej får utlopp i ett ”etablerat” förhållande där ramarna, spelreglerna, redan är etablerade. (Inte permanent så, men, icke desto mindre, etablerade för stunden.) Dels kanske en förändring som avviker från personernas förväntningar möts av motstånd, men ännu viktigare tror jag är att förändringarna inte tar plats från första början. Vi håller oss inom ramarna.

Följaktligen lyfts vikten av att umgås med nya människor. Förväntningarna nollställs, och vi känner oss – om än omedvetet – fria att ge utlopp för de förändringar som tidigare hållits inlåsta.

Bara en tanke, Franke.