”Enligt Buddhism identifierar de flesta människor glädje med behagliga känslor, samtidigt som de identifierar lidande med obehagliga känslor. Som ett resultat av detta lägger de enorm vikt i vad de känner, och försöker uppleva mer och mer njutningar medan de undviker smärta. Vad vi än gör i våra liv, vare sig vi kliar våra ben, rör oss lite i stolen, eller krigar i världskrig, försöker vi endast få positiva känslor.

Problemet, enligt Buddhismen, är att våra känslor inte är mer än flyktiga vibrationer, och precis som havets vågor ändras varje ögonblick. Om jag fem minuter sedan kände mig glad och meningsfull är de känslorna nu borta, och så kanske jag mycket väl istället känner mig ledsen och nedslagen. Så om jag vill uppleva positiva känslor måste jag ständigt jaga dem, samtidigt som jag motar bort de obehagliga känslorna. Även om jag lyckas behöver jag direkt börja om från början igen, utan att någonsin få en varaktig belöning för mina ansträngningar.

Vad är det som är så viktigt med att få så kortlivade priser? Varför kämpa så hårt för att uppnå något som försvinner nästan så fort det uppkommer? Enligt Buddhismen är roten av lidande varken känslan av smärta, ledsamhet eller meningslöshet. Snarare är den sanna roten av lidande detta oändliga och meningslösa strävande efter flyktiga känslor, vilket får oss att vara i ett ständigt tillstånd av spänning, rastlöshet och missnöje. På grund av denna strävan är sinnet aldrig tillfredsställt. Även när vi upplever nöje är sinnet inte belåtet, då det fruktar att denna känsla snart kan försvinna och kräver att den borde stanna och förstärkas.

Människor är befriade från lidande inte när de upplever det ena eller det andra flyktiga nöjet, men snarare när de inser den ovaraktiga naturen av alla deras känslor, och slutar kräva dem. Detta är målet med Buddhistiska meditationsövningar. I meditationen ska du noggrant observera ditt sinne och din kropp, bevittna det oupphörliga uppkommande och passerande av alla dina känslor, och inse hur meningslöst det är att jaga efter dem. När jagandet upphör blir sinnet väldigt avslappnat, klart, och belåtet. Alla sorters känslor fortsätter uppkomma och passera – glädje, ilska, tristess, lust – men när du slutar kräva särskilda känslor kan du bara acceptera dem för vad de är. Du lever i nuet istället för att fantisera över vad som kunde ha varit.

Det resulterade lugnet är så djupgående att de som spenderar sina liv i det frenetiska strävandet efter behagliga känslor knappt kan föreställa sig det. Det är som en man som i årtionden står på strandkanten och omfamnar särskilda ‘bra’ vågor och försöker hindra dem från att falla sönder, samtidigt som han pressar tillbaka ‘dåliga’ vågor för att förhindra att de kommer nära honom. Dag in, dag ut står mannen på stranden och driver sig själv till vansinne med denna resultatlösa övning. Till slut sätter han sig ned på sanden och bara tillåter vågorna att komma och gå som de behagar. Vad fridfullt!
– Yuval Noah Harari, Sapiens 


P.S. Jag kan inte rekommendera boken, Sapiens, varmt nog.