”If you want to improve a person in a certain aspect, act as though that particular trait were already one of his or her outstanding characteristics.”
– Dale Carnegie

Detta är precis samma idé som i det förra inlägget (i vilket vi pratade om att det är lättare att agera sig in i ett nytt sätt att tänka än att tänka sig in i ett nytt sätt att agera), fast det snarare handlar om agerandet av andra människor: Anta att någon är på ett visst sätt, anta det uppriktigt, och se hur personen ofta börjar agera i linje med dina föreställningar.

Varför? Svaret finner vi i namnet på det kapitel som citatet ovan hämtades ifrån: ”Give the other person a fine reputation to live up to” – ord Carnegie i kapitlet även kompletterar med ”… and they will make prodigious efforts rather than see you disillusioned.” Kort sagt, du sätter med ditt positiva antagande en hög ribba, och gör i samma rörelse det lätt för personen att nå upp till den ribban. (Förutsatt att du, som sagt, är uppriktig med det.)

Om det är nu du tänker att denna höga ribba nog tynger ned personen i fråga snarare än att lyfta upp henne, tänk tillbaka på personer i ditt liv som du vet har haft en positiv uppfattning om dig. Kanske är det någon av dina mor- eller farföräldrar, kanske är det en gammal chef, lärare eller tränare, kanske är det någon som gick i din skola. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag tycker det otvivelaktigt är som att dricka en flaska fylld med superkraft i deras närvaro. Helt plötsligt blir det lätt att agera som personen du strävar efter att vara. Det sker utan ansträngning, och känns inte det minsta som ett ”krav” eller något som tynger ned en.

Och delar av svaret till frågan varför det må vara så, varför det känns upplyftande och inte nedtyngande, finns i Tobias Wolffs ordval i sin självbiografi This Boy’s Life, när han skriver att “My mother did not expect to find people dull or mean; she assumed they would be likeable and interesting, and they felt this assurance, and mostly lived up to it.”

När du gör detta genuint, när du genuint antar att någon du träffar är glad, självsäker, lojal, innovativ, och de känner denna säkerhet i dig – ”they felt this assurance” – ger du dem inte en ouppnåelig bild som de måste sträva efter att uppnå. Du ger dem din säkerhet i deras förmågor, en säkerhet de kan spegla sig själva i och sedan luta sig tillbaka på.