”Hedonisten misstar sig i att likställa ansträngning med smärta, och njutning med glädje. Vikten av detta fel illustreras i ett gammalt avsnitt av The Twilight Zone i vilket en farlig brottsling, som dog när han sprang ifrån polisen, välkomnas av en ängel som skickats för att bevilja hans alla önskningar. Mannen, fullt medveten om hans liv som kriminell, har svårt att greppa att han kom till himlen. Han är till en början förundrad, men accepterar sedan sin goda tur och börjar rada upp sina önskningar: han ber om en ohygglig mängd pengar och får det; han ber om sin favoritmat och får den serverad; han ber om vackra kvinnor och de uppstår. Livet (efter döden), verkar det som, kunde inte vara bättre.

Däremot, allt eftersom tiden går börjar den glädje han får från detta kontinuerliga frossande minska; tillvarons brist på ansträngning börjar bli tröttsam. Han ber därför ängeln om något arbete han kan utföra, arbete som utmanar honom, och blir tillsagd att han på detta ställe kan få vad han än vill ha – förutom möjligheten att arbeta för de saker han får.

Utan några utmaningar blir brottslingen mer och mer frustrerad. Till slut, i ren desperation, säger han till ängeln att han vill ut, att han vill till “det andra stället.” Brottslingen, som antar att han är i himlen, vill till helvetet. Kameran zoomar in på ängeln medan hans rara ansikte blir falskt och hotande. Med djävulens olycksbådande skratt säger han, ‘Detta är det andra stället.’

Detta är det helvete som hedonisten misstar för att vara himlen. Utan ett långsiktigt syfte, saknandes ansträngning, upphör livet att kännas meningsfullt för oss; vi kan inte fina glädje om vi, som djur, enbart söker efter njutning och undviker smärta. Trots detta likställer den evigt närvarade hedonisten inom oss – sökandes efter en slags Edens lustgård – ansträngning med smärta och att göra ingenting med njutning.“
– Tal Ben-Shahar, Happier (översatt utdrag ur dess engelska version)

Fastän jag otvivelaktigt anser att det ibland är en helt magisk idé att bara luta sig tillbaka och vrida på njutningen till max tycker jag ändå att Tal, författaren, här väcker en bra fråga: Är verkligen ett liv helt utan ansträngning, det liv vi ofta verkar hålla som ”idealet” i kontrast till vårt arbetsliv, så åtråvärt?