Personlig Utveckling Nu

Personlig utveckling för ett älskvärt liv

Slappna av för samma resultatet

”Ett par år sedan levde jag i Santa Monica, Kalifornien, precis vid stranden.

Det finns där en grym cykelväg som går längs med havet i drygt 12km. Så, cirka två och en halv mil runt.

På vardagseftermiddagar är vägen nästan tom. Perfekt för att åka i full fart.

Så, ett par gånger i veckan hoppade jag på cykeln och åkte rundan så fort jag kunde. Jag menar verkligen helhjärtat, 100%, rödansiktat, huvudstupa störtlopp.

Jag anlände utmattad, och kollade på klockan. 43 minuter. Varje gång. Kanske en minut till på en riktigt blåsig dag. Men i princip alltid 43 minuter.

Efter ett par månader märkte jag att jag var mindre och mindre entusiastisk inför denna cykeltur. Jag tror att jag mentalt hade länkat den med att vara helt utmattad.

Så en dag bestämde jag mig för att åka samma runda, men bara ta det lugnt. Bara ta det med ro, lugnt och sansat. Okej, inte superlångsamt, men trappandes ned till ungefär 50% av min normala ansträngning.

Och ahhh… Vilken härlig åktur. Jag var avslappnad och log, blickandes runtomkring mig. Inte rödansiktat. Jag gav det knappt någon ansträngning.

Jag såg två delfiner i vattnet. En pelikan flög över mig vid Marina del Ray. När jag kollade upp för att säga ‘wow!’, sket han i min mun. Jag kommer fortfarande ihåg smaken av skaldjur. Jag var tvungen att skratta åt det roliga i det.

Jag är oftast så jäkla driven, alltid görandes saker så intensivt jag kan. Det var härligt att ta det lugnt för en omväxling. Det kändes som jag kunde göra detta för alltid, utan någon utmattning.

När jag kom fram kollade jag på klockan. 45 minuter.

Va?!? Hur kunde det vara så? Japp. Jag dubbelkollade. 45 minuter, i jämförelse med mina vanliga 43.

Så tydligen hade all det där utmattande, rödansiktande, huvudstupa pressa-pressa-pressa givit mig en boost på 4%.

Jag kunde bara ta det lugnt, och få 96% av resultaten.

Och vilken skillnad i upplevelse! Att åka samma distans, på i princip samma tid – men att ett sätt gjorde att jag blev utmattad, och det andra gjorde att jag blev uppfriskad.

Detta var väldigt chockande för mig, och jag tänker på det ofta.

När jag märker att jag är stressad över något, eller att jag driver mig själv till utmattning, tänker jag på den där cykelturen och försöker trappa ned min ansträngning med 50%.

Det har vart fantastiskt att se hur ofta något blir slutfört precis lika bra och snabbt, med vad som känns som 50% av ansträngningen.

Vilket, förstås, får mig att inse hur mycket av min ansträngning som tydligen inte var ansträngning alls, men bara ineffektiv stress adderat ovanpå något bara för att det ska kännas som att jag gör det bästa jag kan.”
– Derek Sivers

Källa: www.sivers.org/relax

”Fake it ‘til you make it” – men för dina medmänniskor

”If you want to improve a person in a certain aspect, act as though that particular trait were already one of his or her outstanding characteristics.”
– Dale Carnegie

Detta är precis samma idé som i det förra inlägget (i vilket vi pratade om att det är lättare att agera sig in i ett nytt sätt att tänka än att tänka sig in i ett nytt sätt att agera), fast det snarare handlar om agerandet av andra människor: Anta att någon är på ett visst sätt, anta det uppriktigt, och se hur personen ofta börjar agera i linje med dina föreställningar.

Varför? Svaret finner vi i namnet på det kapitel som citatet ovan hämtades ifrån: ”Give the other person a fine reputation to live up to” – ord Carnegie i kapitlet även kompletterar med ”… and they will make prodigious efforts rather than see you disillusioned.” Kort sagt, du sätter med ditt positiva antagande en hög ribba, och gör i samma rörelse det lätt för personen att nå upp till den ribban. (Förutsatt att du, som sagt, är uppriktig med det.)

Om det är nu du tänker att denna höga ribba nog tynger ned personen i fråga snarare än att lyfta upp henne, tänk tillbaka på personer i ditt liv som du vet har haft en positiv uppfattning om dig. Kanske är det någon av dina mor- eller farföräldrar, kanske är det en gammal chef, lärare eller tränare, kanske är det någon som gick i din skola. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag tycker det otvivelaktigt är som att dricka en flaska fylld med superkraft i deras närvaro. Helt plötsligt blir det lätt att agera som personen du strävar efter att vara. Det sker utan ansträngning, och känns inte det minsta som ett ”krav” eller något som tynger ned en.

Och delar av svaret till frågan varför det må vara så, varför det känns upplyftande och inte nedtyngande, finns i Tobias Wolffs ordval i sin självbiografi This Boy’s Life, när han skriver att “My mother did not expect to find people dull or mean; she assumed they would be likeable and interesting, and they felt this assurance, and mostly lived up to it.”

När du gör detta genuint, när du genuint antar att någon du träffar är glad, självsäker, lojal, innovativ, och de känner denna säkerhet i dig – ”they felt this assurance” – ger du dem inte en ouppnåelig bild som de måste sträva efter att uppnå. Du ger dem din säkerhet i deras förmågor, en säkerhet de kan spegla sig själva i och sedan luta sig tillbaka på.