Visst är det en lite härlig tanke ändå, att inget som händer har ett ”inneboende värde”? Att saker, i grunden, bara är?

Att allt värde vi uppfattar och känner av – det vill säga vårt omdöme om huruvida en situation är ”bra” eller ”dålig” – sker utifrån de sensationer som, i vår kropp, uppstår i reaktion till det som händer eller görs?

”Detta låter ju kanon när det kommer till negativa situationer – då de inte är negativa per definition, men att det negativa snarare härstammar från vårt egna perspektiv – men är det inte lite deppigt att tänka att även de positiva situationerna kanske inte har något inneboende positivt värde?”

Intellektuellt sett låter detta som ett sunt argument. Men när du känner – verkligen känner, inte bara intellektuellt håller med om – att allt är sensationer, och därmed samtidigt att du, som vittnet av dessa sensationer, är något större än dem och situationerna de är kopplade till…

… det är en känsla av helhet. En helhet som är oberoende och ostörd av det som händer. Och denna helhet, om du frågar mig, överskuggar till FULLO all eventuell deppighet som kan tänkas härstamma från denna insikt.

För den är befriande. På riktigt.