På andra sidan boxningsringen har min motståndare i livets match på sistone vart den evigt fulla – eller aldrig tomma – att-göra-listan.

Denna motståndare har jag försökt skölja med slag från både höger- och vänster knytnäve; borde jag vila mer om dagarna, borde jag ha färre saker på listan, kan jag på något sätt ändra hur jag ser på listan, borde jag ha en listfri dag om veckan?

De möjliga slagkombinationerna är oändliga, och trots min fotfärdighet och svettiga panna har motståndaren på andra sidan ringen stått stark – ångesten över att inte få gjort allt det jag vill få gjort har kvarblivit.

Men så slog det mig. (Inte motståndaren – jag fick en insikt!)

Jag motsätter mig denna att-göra-lista, denna lista med saker jag har valt att få gjorda. Jag motsätter mig den för det känns som att Aaaah! jag får aldrig någon fritid och jag vill bara ta det lugnt och Waah! jag känner mig överväldigad.

Men, hallå, jag vill ju göra dessa saker. Jag vill ju få dessa saker gjorda. Jag älskar när jag får dessa saker gjorda – för då kommer jag närmare dit jag vill och den jag vill bli. 

Så varför ens motsätta sig görandet från första början?

Med denna insikt, vilken manifesterade sig i orden ”let’s rejoice in getting lots of shit done,” skiftade sig den nedtyngande ångesten över allt jag hade att göra till en upplyftande gnista inom mig att köra på.

Självfallet är det ingen dum idé att ta kontinuerliga pauser från allt görande, men jag tror vi har mycket att tjäna på att få ett bra förhållningssätt även till självaste görandet i och med att det upptar en så extremt stor del av vår tid och energi.