”Oförmågan, eller snarare ovilligheten, hos det mänskliga sinnet att släppa det förflutna är grymt illustrerat i en berättelse om två zen-munkar, Tanzan och Ekido, som gick längs med en landsväg som hade blivit gyttjig efter mycket många dagars regnfall. Nära en lokal by stötte munkarna på en ung kvinna som försökte korsa vägen, men gyttjan var så djup att den skulle förstöra den fina silkesklänningen hon hade på sig. Tanzan plockade genast upp henne och bar henne till den andra sidan.

Munkarna fortsatte gå i tystnad. Fem timmar senare, när de närmade sig templet, kunde inte Ekido hålla sig längre. ‘Varför bar du den där flickan över vägen?’ frågade han. ‘Vi munkar ska inte göra sådana saker.’

‘Jag satte ned flickan för många timmar sedan,’ sade Tanzan. ‘Går du fortfarande och bär på henne?’

Föreställ dig nu hur livet skulle vara för någon som ständigt lever som Ekido, oförmögen eller ovillig att släppa taget om situationer, ackumulerandes mer och mer ”grejer” inombords, och du får ett hum om hur livet är för majoriteten av människorna på vår planet. Vilken stor börda de bär runt på i sina sinnen.
– Eckhart Tolle, A New Earth (ett översatt utdrag ur dess engelska version)