Är det ändå inte lite märkligt att vi så ofta ser på konflikter som lite av en självklarhet?

Vi höjer inte på ögonbrynet särskilt högt när vi hör att några har bråkat med varandra, helt enkelt eftersom det anses vara vardagsmat. Det är inga konstigheter. Man bråkar liksom.

Men varför måste det vara så?

Vem har sagt att konflikter måste vara en del av vardagen?

– ”Jamen, du, konflikter är faktiskt ett verktyg för att reda ut saker och ting!”

… Eller?

Oftare än det används som ett verktyg för ”utredning” verkar konflikter snarare agera som ett verktyg för att dess inblandade parter ska kunna hävda sig; ett verktyg för att bekämpa en känsla av underlägsenhet eller söka en känsla av överlägsenhet.

Detta hävdande är inte bara en stor anledning till konfliktens ursprung (någon känner att hens ego har fått en kalldusch och vill hävda sig) men även dess fortsatta bränsle (motparten till denna ”någon” vill visa att hen minsann inte tänker ta den där skiten).

Jag tror helhjärtat på att vi kan släppa detta behov av självhävdelse och bara reda ut saker och ting utan att börja skrika på varandra.

Vi kan prata. Som vanligt. Sansat. Lugnt. Förstående. Öppensinnat.

Galet? Kanske.

Eller är det galna att detta faktiskt kan anses som galet? Kanske.