Ofta verkar vi intala oss själva/ta för givet att vi måste genomgå någon slags ritual innan vi kan komma till skott med saker.

Om vi ska använda det vanliga exemplet, säg att du vill börja träna regelbundet. Du vill köra fem pass i veckan, men vet enligt tidigare erfarenhet att det har vart svårt att köra pang på noll till fem, så du bestämmer dig för att nu kör jag framöver tre pass i veckan. Men vem eller vad är det som säger att du inte kan köra fem pass direkt? Vilket osynligt hinder säger att de där två extra passen i början är en omöjlighet?

Visst, jag förnekar inte att det finns tusentals metoder om hur du kan cementera denna vana (såsom att trappa upp något gradvis; till exempel att öka från tre pass i veckan till fem) och verkligen se till att den blir regelbunden, men i slutändan är ju målet av och syftet med alla dessa metoder att du faktiskt ska göra det. Och i slutändan, för att du ska göra det, är det bara för dig att göra det.

Eller säg att du vill sluta bita på naglarna. Du kommer på dig själv en dag, sittandes framför datorn och omedvetet gnagandes på pekfingret. Tanken slår dig att nu jäklar ska jag trappa ned! Men så hör du, någonstans i bakhuvudet, dig själv säga jag har bitit mina naglar så länge jag kan minnas, och jag har även försökt sluta bita på mina naglar så länge jag kan minnas. Oddsen är med andra ord inte riktigt till min fördel här.

Du begraver dig själv i den begränsande övertygelsen om hur det förut har vart och därmed om hur det antagligen i framtiden kommer att vara. Men i slutändan så handlar det väl bara om att du bestämmer dig för att nu räcker det? Eller? Du kommer nästintill garanterat ertappa dig själv igen, sittandes med pekfingret i mungipan, men då är det bara att köra på’t igen med nu räcker det-metoden; inte äsch det här ju hopplöst, men det är inte så konstigt ändå eftersom jag förut inte har lyckats-metoden.

Om du har ”studerat” personlig utveckling ett tag vet du att det anses relativt okunnigt att förlita sig så pass mycket på viljestyrka som jag gör ovan. Men vi verkar, i havet av alla dessa metoder för hur du kan börja göra något, så extremt ofta glömma bort att det, de facto, bara handlar om att börja göra det.


P.S. Jag tror att du är en livsnjutare. I alla fall, att du ämnar att vara mer av en livsnjutare. Det är därför du läser denna hemsida, och det är därför jag skriver på den. Men varken du eller jag är alltid här, inne på denna sida. Oftare är vi inne på våra sociala medier. På Personlig Utveckling Nus Facebooksida lägger jag upp både dessa blogginlägg (med en härlig bild), samt mer lättuggat innehåll som gör att du förblir inspirerad och informerad i din strävan efter mer livsnjutning – allt i bekvämligheten av ditt nyhetsflöde. Gilla gärna sidan för att ta del av dem (och, om du vill, hålla en dialog med mig, vilket jag skulle tycka vore jättekul). Förstås kan du avgilla när du vill. Hoppas vi ses där. ☀️