Tips från coachen: Det är oftast lönlöst att försöka bekämpa eld med eld. 

”Men, hallå, det visste jag ju redan.”

Det är ett väldigt simpelt ämne – nästintill så det kan klassas som sunt förnuft – men fasen om inte majoriteten av oss försöker hälla på olja när vi egentligen vill att lågorna ska upphöra.

Vår första instinkt när någon blir arg, sur, frustrerad på oss verkar vara att fälla upp våra taggar och, tänkandes nä nu jävlar, uppvisa en likvärdig arg, sur, frustrerad attityd tillbaka. Men låt oss ta ett steg tillbaka och fundera på vad som faktiskt händer då.

a) Kommer personen tänka Ah, nu blev han också arg… Kanske borde jag släppa all den stolthet jag har investerat i denna konflikt, ta ett steg tillbaka, och ge hans synvinkel en chans? Kanske borde jag till och med säga förlåt? Gud, det kanske var onödigt av mig att bli så arg från första början.

eller

b) Kommer personen tänka Nu när du är arg är det mer berättigat för mig att fortsätta vara arg – eller kanske till och med kräma på lite extra och bli ännu mer arg. Om jag nu viker mig så visar jag att du, med din ilska och ditt (felaktiga) synsätt, vinner, och det skulle ge min stolthet en rejäl käftsmäll. Game on.

Med andra ord… När du försöker bekämpa eld med eld – ilska med ilska; frustration med frustration; surhet med surhet; negativitet med negativitet – gör du det så extremt svårt för motparten att backa. Du gör det så extreeeemt svårt för honom att ta ett steg tillbaka och säga ”Du, min ilska var rätt så onödig. Sorry.” eller ”Du, jag kanske inte hade helt rätt trots allt. Du har en poäng.”

Genom att ryta tillbaka mot personen som ryter åt dig inleder ni en sorts ”investeringscykel.” I denna ger hans inledande rytande upphov till ditt rytande, och så ger ditt besvarande rytande upphov till ett till hos honom, och så vidare. Och ju mer ni engagerar er i konflikten, desto mer investerar ni. Du vet, om än bara instinktivt, att ju högre du klättrar upp på stegen, desto längre kommer du falla. Ju mer skit du ger den andra personen i konflikten, desto mer skit kommer du få om det sedan visar sig att du hade fel – så du går ALL IN för att försvara din synvinkel.

Och detsamma gäller ju såklart för din motpart! Ju mer han ryter åt dig (vilket blir lätt när du ryter åt honom) desto mer investerar han i konflikten, och desto hårdare slag kommer hans stolhet få om det sedan visar sig att han hade fel. Så även han går all in för att försvara sitt argument.

Så, vad är då lösningen till denna onda cykel? Det är förstås att inte försöka bekämpa eld med eld.

Någon ryter åt dig. Din första instinkt är att fälla upp taggarna och ryta tillbaka. Men vänta lite. Pausa, om än bara i en millisekund. Istället för att ta den lätta vägen och greppa tag i den ilska du känner växandes inom dig, släpp din stolthet och ge ett lugnt och sansat svar tillbaka.

Nu har du, min käre vän, introducerat en gnutta ljus mitt i argumentationens mörker. Medan han förut, i det förra scenariot, bara hade mörker att ta tag i och argumentera med, kan han nu ta tag i det ljus du har lagt fram, och med det inleda en lugn och sansad argumentation (eller så inser han/ni båda att det inte ens behöver bli en argumentation).

Medan han förut bara såg en väg framför sig, vägen av mörker och negativitet, har du nu öppnat upp en till väg för honom att ta: vägen av ljus och lugnhet. Ditt ljus har ställt honom på ett vägskäl, och han ges nu chansen att börja vandra på den ljusa vägen också utan att dömas.

Du gör det, med andra ord, lätt för motparten att backa, helt enkelt för att han – om han väljer att vara lugn och sansad tillbaka – upphör att investera sin stolthet i argumentationen. Som sagt, ju mer ilska han slänger ur sig, desto mer känslor investerar han i argumentationen, och desto hårdare slag kommer hans stolthet få ta emot om det sedan visar sig att han har fel.

Ge honom, genom att vara lugn och sansad, istället en chans att sluta slänga ur sig sin ilska och inleda en mer icke-emotionell och sansad argumentation – en där han (och du) inte investerar så pass mycket hårda känslor att han (hans stolthet) kommer ta ett slag och dömas om han sedan väljer att/måste backa – så har du upphört den onda cykeln där negativitet ger upphov till mer negativitet.

I detta skede kan ni båda – mitt i argumentationen, om ni så vill – backa om ni känner att ni faktiskt hade fel, utan att ni känner er dömda (ett dömande som inte bara kommer från personen vi argumenterar med, men även – kanske ännu mer – kommer från oss själva).