Personlig Utveckling Nu

Personlig utveckling för ett älskvärt liv

Mina tre bästa tankesätt för att bemöta oförtjänt kritik

När vi gör något som står ut ifrån gemene mans mall på ”normalt,” såsom – om vi ska använda ett relevant exempel – att öppet engagera sig i personlig utveckling (Jantelagen 101), är det väldigt väldigt väldigt lätt att attrahera kritik.

Det kan komma i form av en nedvärderande ton i svaret på din förklaring om vad du gör och varför du gör det; det kan komma i form av ett försök till en övertygelse i form av ”men jag tycker du borde göra sådär istället”; det kan komma i form av lite som helst.

Huvudsaken är ofta att personen lägger en märkligt stor tyngd på att försöka få dig att ändra kurs eller att försöka få dig att inse att din kurs nog inte är den rätta för dig.

Absolut, ibland är kanske dessa tips inte särskilt dumma – ibland kanske du faktiskt borde överväga att byta kurs – men inte sällan har denna kritik mer med personen som kritiserar att göra än vad den har med dig.

Men ändå tar du illa upp. Det är mänskligt. Du tar åt dig, känner dig nedstämd, och börjar tvivla på om den kurs du nyss ansåg var helt 1110000% rätt verkligen är den rätta för dig.

Så, hur kan vi hålla oss själva och våra övertygelser upprätta när kritikerna blåser som starkast?

I min erfarenhet har dessa tre tankesätt hjälpt mig som absolut mest:

a)

”Some people try to be tall by cutting off the heads of others!”
– Sri Yukteswar (Paramahansa Yogananda, Autobiography of a Yogi)

Kritiken är inte sällan ett försök av personen som kritiserar att rättfärdiga sina egna handlingar genom att klanka ned på dina. Med andra ord, genom att övertyga dig – och därigenom sig själv – att dina handlingar är fel, får hen en lugnande känsla av att hens handlingar därmed är de rätta.

Varför behöver hen övertyga dig för att få den lugnande känslan; varför kan hen inte bara, tyst i sitt huvud, försöka övertala sig själv? För att ditt medgivande om att ja, det jag gör är nog fel trots allt skulle förstärka hens övertygelse om att hens handlingar är de rätta, vilket i sin tur ger hen mer trygghet i sig själv (om du vill känna att du har rätt, tror du det är lättast att försöka övertyga dig själv att du faktiskt har rätt, eller tror du det är lättast att bara höra någon annan säga det uttryckligen genom att säga att de har fel?).

Vidare, ibland kanske det inte handlar så mycket om att kritikerna vill rättfärdiga sina handlingar som det handlar om att de vill hävda sig själva. Som citatet lyder, genom att ”skära av ditt huvud” – genom att försöka trycka ned dig – framstår de själva som längre.

 

b)

”Remember that no one ever kicks a dead dog.”
– William James Hutchins (Dale Carnegie, How to Stop Worrying and Start Living)

Detta är väldigt länkat till punkten ovan, men ha i åtanke att du inte skulle fått någon oförtjänt kritik om du inte, med dina handlingar, hade skapat en sådan tumult att folket började ifrågasätta sig själva. Och ju större dina handlingar och ambitioner är, desto mindre anser kritikern att deras handlingar och ambitioner blir i jämförelse – vilket gör att de (deras ego) får desto mer tillfredsställelse om de skulle lyckas få ned dig på, eller under, sin egen nivå.

 

c)

”Instead of hating our enemies, let’s pity them and thank God that life has not made us what they are. Instead of heaping condemnation and revenge upon our enemies, let’s give them our understanding, our sympathy, our help, our forgiveness, and our prayers.”
– Dale Carnegie, How to Stop Worrying and Start Living)

Åter igen, glöm aldrig bort att oförtjänt kritik – kritik som inte grundar sig i ditt bästa – har mer med kritikern att göra än vad det har med dig. De kanske vill känna sig stora genom att klanka ned på dig, eller så kanske de bär på ett mörker som de måste få utlopp för – såsom om de har blivit kritiserade för sina handlingar, och de därmed känner sig berättigade att vidarebefordra denna kritik.

Istället för att bemöta deras mörker med ännu mer mörker, var en ljuskälla för dina kritiker. Ta emot deras ord lugnt och sansat, inseendes att det inte har lika mycket med dig att göra som det har med dem. Visa att ni inte är i konkurrens; att ingen av er behöver känna sig under- eller överlägsen.

Vidarebefordra inte mörkret. Sprid ljuset; sprid kärlek.  😎

Varför kan du inte komma till skott NU?

Ofta verkar vi intala oss själva/ta för givet att vi måste genomgå någon slags ritual innan vi kan komma till skott med saker.

Om vi ska använda det vanliga exemplet, säg att du vill börja träna regelbundet. Du vill köra fem pass i veckan, men vet enligt tidigare erfarenhet att det har vart svårt att köra pang på noll till fem, så du bestämmer dig för att nu kör jag framöver tre pass i veckan. Men vem eller vad är det som säger att du inte kan köra fem pass direkt? Vilket osynligt hinder säger att de där två extra passen i början är en omöjlighet?

Visst, jag förnekar inte att det finns tusentals metoder om hur du kan cementera denna vana (såsom att trappa upp något gradvis; till exempel att öka från tre pass i veckan till fem) och verkligen se till att den blir regelbunden, men i slutändan är ju målet av och syftet med alla dessa metoder att du faktiskt ska göra det. Och i slutändan, för att du ska göra det, är det bara för dig att göra det.

Eller säg att du vill sluta bita på naglarna. Du kommer på dig själv en dag, sittandes framför datorn och omedvetet gnagandes på pekfingret. Tanken slår dig att nu jäklar ska jag trappa ned! Men så hör du, någonstans i bakhuvudet, dig själv säga jag har bitit mina naglar så länge jag kan minnas, och jag har även försökt sluta bita på mina naglar så länge jag kan minnas. Oddsen är med andra ord inte riktigt till min fördel här.

Du begraver dig själv i den begränsande övertygelsen om hur det förut har vart och därmed om hur det antagligen i framtiden kommer att vara. Men i slutändan så handlar det väl bara om att du bestämmer dig för att nu räcker det? Eller? Du kommer nästintill garanterat ertappa dig själv igen, sittandes med pekfingret i mungipan, men då är det bara att köra på’t igen med nu räcker det-metoden; inte äsch det här ju hopplöst, men det är inte så konstigt ändå eftersom jag förut inte har lyckats-metoden.

Om du har ”studerat” personlig utveckling ett tag vet du att det anses relativt okunnigt att förlita sig så pass mycket på viljestyrka som jag gör ovan. Men vi verkar, i havet av alla dessa metoder för hur du kan börja göra något, så extremt ofta glömma bort att det, de facto, bara handlar om att börja göra det.