Som skribent av en blogg tror jag ironiskt nog starkt på att en bör dra sig för att fastna i en överdriven mängd reflektion. Sannerligen är vår förmåga att reflektera ett människans främsta verktyg, men det är så vansinnigt lätt att fastna i det.

Det kommer nog inte som en chock för dig att jag anser att nackdelen med fastnandet i fråga är att vi följaktligen skjuter på att agera på det vi reflekterar på. Inte bara börjar vi prokrastinera (skjuta på att göra det vi vet att vi borde göra), men den sanna faran ligger i att vi tror att vi behöver fler pusselbitar, mer information, innan vi kan sätta ned huvudet och faktiskt köra på.

Kort sagt, vi möts av paralysis by analysis – analysparalys.

Och fastän jag hängivet tror att en har mycket att tjäna på att ”göra sin grund stabil” genom att plugga på andras framsteg och misslyckanden, är det mest ironiska och destruktiva i detta är att vi ofta lär oss det vi behöver lära oss genom att faktiskt bara dyka ned och köra på.

Ofta är en lagom dos reflektion då, när vi har kommit igång, en naturligt integrerad följd, varpå den hjälper dig att kalibrera och se till att du går i rätt riktning – men det är en reflektion som följer agerandet; inte en som föregår det.

Så, prova vad som händer om du, istället för att du låter ditt agerande vara en följd av en himla massa reflektion, låter din reflektion vara en följd av en himla massa agerande.

Vem vet, kanske får du dubbelt upp i kunskap – din reflektion blir trots allt mer pragmatisk, mer verklighetsförankrad, och din ökade action gör att du utvinner mer praktisk erfarenhet.  😎


Åter igen, att vässa sågen innan du börjar såga är ofta ingen dum idé, i synnerhet vad gäller att aktivt försöka täcka våra blind-spots genom att söka ny, kompletterande kunskap. Se bara till att du faktiskt hugger tänderna i projektet (Läs: trädet) när du fått lite skärpa.