Jag berörde denna tanke i måndagens inlägg, men jag känner att den är värd en, två, kanske till och med nittiofyra ytterligare påminnelser för att dess rötter ska fatta fäste. Inte minst inom mig själv.

Det känns som att vi tar de impulser vi får att emotionellt reagera på händelser runt omkring oss – såsom att en person i din närhet blir öppet arg eller att du tappar något du går och bär på som sedan går i tusen bitar – helt och hållet för givet. Med andra ord, när händelsen ”händer” är det ofta ingen fråga om att du ska bli upprörd och ägna i alla fall en-två minuter åt att gräma dig över situationens mörker.

Faktum är att jag till och med tror att det hela sker på ett djupare plan: du – och jag, för den delen – tar inte impulsen för givet per definition; den registreras oftast inte ens medvetet. Hela processen sker per automatik.

I ärlighetens namn är jag inte livserfaren nog för att kunna ge dig en steg-för-steg-lösning för hur du kan få upp denna impuls till ytan (ditt medvetande), men det jag däremot vet är att meditation och ”mindfulness” här gör sig bra.

Personligen märker jag mer och mer hur jag tar mig själv på bar gärning. Något händer, och jag verkligen känner suget att reagera, jag verkligen känner hur min kropp tar reaktionen i fråga som en självklarhet. Med andra ord, impulsen har vid dessa skeden stigit upp till ytan. Beror detta på mitt ökade engagemang i meditation och östvärldens filosofier? Inte omöjligt.

Oavsett vad, min uppmaning till dig är att försöka kasta ljus på dina impulser. Bli medveten om dem och ifrågasätt deras omedvetna självklarhet – dels genom att veta om att de ligger och gottar sig under ytan (såsom genom detta inlägg), dels genom övningar som ger dig bättre koll på ditt inre (såsom meditation).

Ofta räcker detta ljus, denna medvetenhet, för att behovet av dessa reaktioner naturligt ska lösas upp (genom att du på djupet inser hur lönlösa de är), och att du ska kunna luta dig tillbaka mot ett hållbart inre lugn.