”In Islam we were taught that as long as one didn’t know the truth, he lived in darkness. But once the truth was accepted, and recognized, he lived in light, and whoever would then go against it would be punished by Allah.”
– Malcolm X, The Autobiography of Malcolm X

Om vi för en sekund bortser från det religiösa budskapet, du har säkert märkt att samma process gäller för alla sorters utvecklingar i livet. Vi lever inledningsvis på som vanligt – vad Malcolm X skulle kalla ”in darkness” – och stöter en dag på ny information, information om att det finns fler och större möjligheter än de vi nu tar del av. Jämsides glädjen över att vi har förmågan att sikta högre följer ibland snart en förtvivlan i och med insikten att klyftan mellan var vi är och var vi kan vara just har blivit större.

På gott och ont är personlig utveckling ett perfekt exempel på detta. Ponera att du lever på fridfullt som vanligt, ovetandes om att det finns resurser för att aktivt skapa en medveten ”förbättring” i ditt liv. Du tar saker lite som de kommer, och, tja, det fungerar bra. Sedan stöter du en dag på information, såsom genom en hemsida eller en bok, som säger att du har makten att skapa det liv som du länge har gått och tänkt ”DET skulle vara nice” om. Du inser att du inte länge bara behöver ta saker som de kommer; du kan aktivt sträva efter att få det som du vill ska komma att komma.

Som sagt, en sorts glädje kommer sannolikt göra sig tillkänna eftersom du nu känner att wow, jag kanske kan göra det som jag förut bara drömde om. För att återkoppla till Malcolm X’s citat: I och med denna insikt erkänner och accepterar du ”the truth.”

Nu till det egentliga syftet med detta inlägg: Jag tror att mycket av den olycka vi känner i samband med någon slags utveckling härstammar från att vi vet om – och har erkänt och accepterat – att vi har dessa enorma möjligheter (”the truth”), men inte tar vara på dem.

Det är när vi känner till våra möjligheter, samt har ett hum om hur vi kan ta vara på dem, men ändå väljer att försumma dem och leva bekvämt och bekymmerslöst, som jag tror att vi mår dåligt av en utveckling. Som tidigare nämnt, vi har då insett och erkänt att klyftan mellan var vi är och var vi kan vara faktiskt är rätt stor, och när vi inte strävar efter att förminska den klyftan – det vill säga när vi inte rör oss mot dit vi vill komma – så kommer dess storlek ligga blytungt på våra axlar.

Istället för att se på vår möjlighet att uppnå stordåd som en motivator, jämför vi dessa stordåd med vårt nuvarande liv, vilket, om vi använder våra resultat som måttstock för huruvida vårt liv är ”framgångsrikt” eller inte, bleknar i jämförelse.

Så, min uppmuntran till dig: I vilket område i ditt liv det än må gälla, har du erkänt och accepterat att du har möjligheten att nå högt – i synnerhet om du även vet hur du ska nå dit – ta vara på den möjligheten. Jobba för att nå dit. Såväl strävan som uppnåelsen kommer förse ditt liv med glädje och meningsfullhet som annars, i ett liv där du förblir stillastående, inte uppstår.

Vad du än gör, undvik tillståndet då du är i ett limbo, vetandes din potential fast du ändå väljer att inte ta vara på den. Omfamna antingen spektrumets ena ände genom att sträva uppåt, eller omfamna dess andra ände genom att acceptera att du är där du är och att du inte har lust att sträva högre än så (vilket inte alltid är ett så tokigt förslag).

Mellantinget – det kontraproduktiva tankesättet av att vilja förbli stillastående men samtidigt gräma sig över att man inte rör sig framåt – är galenskap.


När det gäller alla strävanden efter något externt är det viktigt att inte bli uppslukad av tanken att du behöver det externa resultatet för att känna dig hel och fulländad. För vägledning i detta rekommenderar jag detta inlägg.