”Jag har vart rädd för att en dag plötsligt stanna upp och inse att jag bara har låtit sysselsättningen dra med mig – att jag har levt så tanklöst, med brist på reflektion, att jag följaktligen har gått miste om något viktigt.”

Så, för att återknyta till tisdagens inlägg, hur kan vi göra mer och samtidigt leva medvetet och reflektivt?

Jag tror svaret är att inte låta görandet ”dra med” en. När vi har en lång att-göra-lista är det lätt att hela tiden sträva efter nästa punkt, mycket likt en hunds svansjagande: Nu måste jag läsa färdigt sidorna i denna bok, så att jag sedan kan slänga in en tvätt i tvättmaskinen, så att jag sedan kan träna, så att jag sedan kan... Allt vi gör blir endast ett medel för att komma till nästa sak, vilket ironiskt innebär att vi aldrig kommer nå fram – det finns ju alltid en till nästa att sträva efter.

Lösningen som jag använder för detta dilemma är att till ens bästa möjliga förmåga endast vända ett öga mot framtiden för att fastställa vad som skall göras härnäst, och därefter, när det är fastställt, ta tillbaka det ögat till här och nuet, där båda ögonen förblir tills saken är gjord.

Användandes denna cykel rör vi oss i vår önskade riktning, förblir stimulerade, och behåller vår förmåga att leva medvetet.


PS. Detta är dylikt Tal Ben-Shahars filosofi om att målsättning inte görs för att nå målen per definition, utan för att befria oss så vi kan njuta av här och nuet. Det vill säga att den klarhet och riktning som målsättning ger oss gör att vi kan koppla av och fokusera på det vi gör, vetandes att våra sysslor tar oss dit vi vill komma. Med andra ord, målsättning är ett grymt medel för att applicera tankesättet som beskrivs i detta inlägg.