Inte sällan känns det som att dagens oavbrutna flöde av livstips gör mer skada än det gör nytta.

Bra tips i all ära, men jag tror att dess ständiga närvaro har en tendens att dra in oss i en mental dimma. Denna dimma gör att vi lever i tankarnas värld, aningen separerade från här och nuet, en värld som är så pass präglad av teorier och metoder att den genomsyras av en oro om huruvida dina handlingar och tankesätt är de mest optimala eller inte.

Vi har så många mallar som alla visar oss hur vi maximerar och optimerar vår tid på denna jord, mallar som vi ofta så desperat eftersträvar att leva enligt, att vi a) väldigt sällan känner oss nöjda, då det finns så pass många mallar och tankesätt att anammandet av en innebär att du försummar en annan, och b) att vi, i jakten efter konformitet med alla dessa mallar, är så upptagna med hur vi bör vara att vi glömmer bort att bara vara.

Vi tappar kontakt med marken under oss (både bildligt och bokstavligt talat), och låter en annars hälsosam strävan efter ett ideal konsumera vår förmåga att stanna och bara ta in det som är.

Det konsumerar vår förmåga att tillåta saker att vara som de är.

Åter igen, bra tips i all ära, men min poäng är att jag tror vi – i strävan efter personlig utveckling – mår bättre om vi strävar efter denna utveckling med tankesättet jag är redan grym, och jag njuter av resan mot att bli ännu mer grym – i motsats till jag behöver denna utveckling, denna kunskap i form av teorier och metoder, för att kunna leva ett bra liv.

Det förstnämnda förser dig med nutida och framtida glädje; det sistnämnda är ett ändlöst svansjagande.