”För första gången i mitt liv känner jag att jag lever.”

Uttalanden som det ovanstående kommer inte från personer som just hoppade bungeejump. Inte heller från personer som just fick den där eftersökta befordran på jobbet. Uttalanden som det ovanstående kom från personer som var dödligt sjuka, och endast hade 3-6 månader kvar att leva. Är det inte lite paradoxalt att vi kräver dödens närvaro för att vi verkligen ska börja känna av livets glädje?

Jag vet själv hur lätt det är att ta livet för givet. Saker och ting flyter på, och luften genomsyras av en nästintill likgiltig aura som osar ordet ”meh.” Ibland kan det även gå och andra hållet: att livet inte bara tas för givet men till och med skuldsätts för att inte vara tillräckligt. Du får inte den där befordran, personen du är kär i väljer någon annan, saken du köpte på blocket var trasig och du kommer inte i kontakt med säljaren. Saker och ting faller inte på plats, och du känner att livet är dumt som behandlar dig så orättvist.

Jag uppmuntrar därför att se på det hela ur detta perspektiv, ett som dagligen hjälper mig:

Hur krasst och klyschigt detta än må låta: Vi människor, du och jag, är på denna jord som ett resultat av biologiska och evolutionära händelser. Vi är djur – precis som din grannes hund och ett lejon i Afrika – men har turen att vara utrustade med förmågan att medvetet reflektera över saker och ting. Detta verktyg används ibland för mindre bra ändamål, som en extrem mängd ältande, grämande och klagande. Men vi kan lika gärna ta tjuren vid hornen och använda detta samma verktyg för att skapa en tillvaro som levs i uppskattning, en tillvaro och ett liv som gör att du älskar att leva.

Det är ett tveeggat svärd, men du håller i skaftet.

Låt oss redan nu börja uppskatta – även fast det vi ser i vitögat inte är döden, men bara allt det grymma detta liv har att erbjuda oss.

When we appreciate the good in our lives, the good appreciates.
-Tal Ben-Shahar