Detta är ett meddelande Steve Pavlina fick efter ett av hans blogginlägg som kan vara relevant att ta upp:

Varför ens förbättra sig över huvud taget? Vi föds. Vi dör. Allt annat delar samma öde. Så varför denna ansträngning för att förbättras? Vad är meningen? Förväntningar kan endast leda till misär om vi inte uppnår dem. Varför inte bara leva ett liv utan förväntningar och se vad som händer?

Så någon vinner guldmedaljen i sitt land. Coolt! Så vad händer härnäst? Kommer han nu sätta som mål att vinna mästerskapet i vintergatan? Ok, låt oss ge honom förstaplats där också. Vad händer sedan?

Har någon här försökt leva ett liv utan målsättning, tävling, förbättring? Görandes saker intuitivt utan förväntningar. Är inte det frid? Är det inte det som vi verkligen är ute efter?

Du behöver inte sätta mål eller sträva efter att förbättra dig själv. Personlig utveckling är ett medvetet val, ett som är helt upp till dig. Hemsidor som denna och Steves egen strävar efter att hjälpa de som har gjort eller håller på att göra det valet. Det skulle inte finnas mycket av en poäng för en person utanför den gruppen att besöka en hemsida om personlig utveckling.

Låt oss dock omformulera frågan: Är processen att sträva efter att förbättra oss själva i konflikt med att känna inre frid?

Steve svarade ett svar jag personligen instämmer med: ”Inte alls. Båda kan du finna på samma väg. En term för detta levnadstillstånd är att leva i dharma. När du är i detta tillstånd har du funnit ditt livs syfte och lever det medvetet.”

Att skapa en avsikt för din framtid – en avsikt att vara annorlunda eller bättre på något sätt än ditt förflutna – kommer inte automatiskt komma i konflikt med en inre frid. Det som skapar en brist på inre frid är problemet med ”fästande.” När du blir för fäst vid ett särskilt utfall, när du försöker kontrollera något som inte helt är inom din kontroll, förlorar du din känsla av frid. Men när du kan skapa en avsikt och sedan fortsätta vara fristående från behovet av att framtiden måste bli på ett särskilt sätt, kan du uppleva en enorm tillväxt och positiv förändring utan att förlora din känsla av inre frid.

För enkelhetens skull kan vi ta ett exempel om bloggande om personlig utveckling. Majoriteten av de som bloggar om personlig utveckling seriöst har för avsikt att hjälpa andra personer växa. Exempelvis berättar Steve att det för honom är ”att vara i tillståndet av dharma.” Men man kan samtidigt vara fristående från att behöva att något särskilt utfall måste ske. Du kan veta vad du vill ska hända, men samtidigt förbli öppen och accepterande för alla möjliga utfall. Vissa kanske hjälps jättemycket av bloggen i fråga; andra kanske förblir opåverkade och/eller misstolkar det som skrivs. Den delen är bortom skribentens kontroll. Med ett överdrivet fäste till andras reaktioner kommer det bli svårt för dig att uppnå frid; att tro att du behöver kontrollera det du inte kan kontrollera är ett recept för stress och överväldigande.

Steve skriver att han ser på det som att ”… möjligheten att kunna växa år efter år är det bästa äventyret någon någonsin skulle kunna hoppas på. Tillväxt innebär onekligen både smärta och njutning, men smärtan gör endast njutningen sötare.” I orden av Kahlil Gibran i The Prophet:

When you are joyous, look deep into your heart and you shall find it is only that which has given you sorrow that is giving you joy.

When you are sorrowful, look again in your heart, and you shall see that in truth you are weeping for that which has been your delight.

Många frågar frågan, ”Vad är meningen med livet?” Men livet frågar dig denna fråga, ”Vad är meningen med DITT liv?” Detta är något vi alla måste besvara för oss själva. Att medvetet besvara denna fråga kan ge oss mer tillfredsställelse än vad vi trodde möjligt. Ett svar på denna fråga, om vi igen anknyter till bloggar om personlig utveckling, är att syftet med bloggarens liv är att växa och hjälpa andra att växa. För dem är den vägen lika med att vara i tillståndet av inre frid. Det finns ingen slutdestination där hen äntligen kommer kunna säga ”Jag har växt färdigt.” Det är inte ett avlägset, slutgiltigt tillstånd hen strävar efter; bloggaren anser snarare att resan är uppfyllande i sig. Kanske hade våra föräldrar en poäng när de klyschigt sade att man ej borde spela för att vinna, men för att ha kul.

Vad spelar det verkligen för roll om det slutar med att du har miljontals kronor, vinner guldmedaljen i en tävling, eller skapar ett enormt företag? I det långa loppet är alla de sakerna bara damm ändå. Men processen av att göra dessa saker – att slakta drakarna av rädsla, bygga nya färdigheter, nå nya insikter, beröra personer längs vägen, ramla och borsta av förlusten – DET är riktig lycka.

Poängen är att ingen måste växa medvetet. Livet i sig kommer ändå garantera tillväxt. Hur kan någon leva på jorden och inte lära sig att växa? Antingen växer du medvetet, eller så kastar livet erfarenheter på dig som gör att du tvingas växa omedvetet. Tills du ligger död och begraven är tillväxt och förändring garanterat. Steve lägger fram det oerhört bra när han avslutningsvis skriver att hans beslut är att ”… medvetet ta tag i processen av tillväxt och förändring. Alternativet är att växa omedvetet. Jag har gjort dem båda, och tycker att medveten tillväxt är mycket trevligare och mer uppfyllande.”

Källa: Steve Pavlina