Du har säkert hört, eller kanske till och med själv gjort, liknelsen att ditt liv är som ett dataspel. Du börjar på nivå ett, och jobbar dig uppåt.

Jag har själv vart en datanörd under många år och har desperat försökt göra denna koppling till mitt eget liv – jag ville ha samma entusiasm för denna strävan uppåt i livet som den entusiasm jag hade för uppnåelsen av att nå den högsta nivån i spelen.

Mitt huvudsakliga syfte med att sitta framför ett dataspel är dock sällan att nå den högsta nivån. Visserligen kanske jag strävar efter den högsta nivån och tycker att det skulle vara grymt att uppnå den, men jag vet innerst inne att det sanna nöjet ligger i vägen dit. En skulle kunna argumentera för att detta nöje enbart existerar för att jag strävar efter att en dag nå den högsta nivån, men oavsett hur du väljer att vrida och vända på det så är det ett nöje längs vägen icke desto mindre.

Å andra sidan har jag under stor del av mitt ”riktiga” liv haft svårt att hitta samma njutning, samma fingerkliande entusiasm, för vägen till det jag anser vara den högsta nivån i mitt liv; vägen till mitt drömliv. Med andra ord, fokuset låg på den högsta nivån så pass mycket att det överskuggade nöjet i strävan.

För inte allt för länge sedan slängdes jag dock tillbaka till alla de timmar jag och min syster spelade The Sims, och hur kul det vara att medvetet fokusera och förbättra på karaktärens olika områden. Simsen blev visuellt bättre på att laga mat, fick befordran efter befordran på jobbet, kunde köpa nya möbler – och till slut ett nytt hus – för den ökade lönen, ökade sin relationsmätare med den söta grannen som till slut blev sambo.

Jag kände den barnlika entusiasmen, och förstod där och då hur lik processen i The Sims är den för att uppnå mitt drömliv (vilket säkerligen var Sims skapares avsikt). Det är nästan att det var så pass uppenbart, de två världarna var så pass lika, att jag inte lyckades se det; jag såg inte skogen för alla träd.

Med det sagt, något som hjälpte mig anamma detta tankeskifte var att börja se mitt liv som en sammansättning av olika områden, likt de olika flikar du ser på skärmen om du spelar The Sims. Så istället för att du ser på ditt liv och dess framsteg som en stor klumpsumma/en enhet (”mitt liv går framåt) har du ett flertal olika områden som du mäter dina framsteg på individuellt, exempelvis:

  • Kropp
  • Förhållanden
  • Pengar

Till exempel, jag har vart sjuk i ett flertal veckor och gjorde bara häromdagen min debut på gymmet igen. Jag insåg hur mycket smalare jag hade blivit, men denna samma tanke som förut hade vart deprimerande gav mig nu kraft. ”Ååh *suck* vad jag har tappat mycket” blev istället ”Nu har min kropp sjunkit ned och ligger åter igen på denna låga nivå. Det är inte här jag vill vara, men det ska bli kul att följa utvecklingen upp till de högre nivåerna. Nu kör vi.”

Jag vet inte hur bisarrt detta kanske låter, i synnerhet om du inte har mycket intresse i dataspel, men det har verkligen hjälpt mig anamma ett tankesätt som främjar glädje i nuet istället för att tro att denna glädje ska komma först när jag har tjänat x antal kronor eller väger y antal kilo.

Dessutom, hur kul är det egentligen att fuska sig till toppen på The Sims? Är du som jag så är det kul i ungefär fem minuter, innan insikten sedan slår dig att det inte finns någonting mer att sträva efter. Du har peakat. Grafen står som högst.

Det är svårt att förneka att orden ”the journey is the destination” är så pass utnötta att vi oftast förkastar dem som en klyscha. Icke desto mindre tror jag att ju tidigare vi kan anamma dess lärdomar, vare sig det är genom en liknelse med The Sims eller genom åratal av meditation, desto tidigare kan vi börja uppleva en hållbar glädje som inte bara ökar vårt välmående, men även drar oss mot våra mål i en hastighet som annars inte vore möjlig.