Flickan var på jobbet när en av hennes kollegor sade något förolämpande om hennes arbete, och genast blev hon upprörd, kände sig defensiv, och tänkte därefter hela dagen på hur kollegan hade fel och hur hon kunde bevisa detta för honom.

Väl hemma hade hennes pojkvän lämnat sin disk i diskhon, och soptunnan svämmade över. Hon kände sig irriterad av hans brist på omtanke. Hon tänkte på hans felsteg – varför kan han inte vara mer omtänksam och bara göra dessa lilla saker?

Medan hon badade i sin ilska över dessa två personer som hade kränkt henne… började hon undra vad som försiggick. Varför behövde hon vara så frustrerad, arg, irriterad, över dessa små kommentarer och handlingar?

Dagen därpå gick hon till jobbet och märkte hur andra personer också var frustrerade, stressade, och arga under dagens gång. Hon såg det i deras ansikten på gatan, och sedan i klagomålen av hennes vänner medan de tog något att äta efter jobbet.

Vad var det som försiggick?

Då började hon se något underligt.

Det hon såg var detta: varje person hade en skatt som de skyddade. En vacker pärla som ingen annan kunde se, men som de kände var oerhört värdefull och behövde beskyddande. En inre pärla.

När en person var med en annan, även om handlingarna och konversationerna inte hade något att göra med den inre pärlan, oroade sig var person över att den andra försökte attackera deras inre pärla. Allt handlade om att vakta pärlan, skydda den från attacker, och se till att den var säker.

Flickan insåg att dessa pärlor inte faktiskt existerade. Hon insåg att vi bara föreställer oss att de är äkta, och att vi inte inser att vi gör det.

Hon insåg att det bara är en illusion.

Och att det gör oss olyckliga.

Så den dagen slutade hon försöka skydda en påhittad pärla. Hon slutade försöka ha rätt, slutade försöka anses vara bra, kompetent, smart, och perfekt, och slutade se sig själv som en bra person i alla skeden. Hon slutade tänka att andra personers ord och handlingar hade något att göra med hur hon såg på sig själv. Hon slutade försöka skydda sin position och självbild.

Och, försiktigt släppandes taget om dessa illusioner, blev hon lyckligare. Hon log när någon annan började projicera sin påhittade pärla, och insåg att deras frustration eller oförskämdhet inte hade något att göra med henne, men allt att göra med pärlan de skyddade.

Källa: Leo Babauta